E N E G E N S A L
_______________________________

S K O L E U R Y T M I F E S T I V A L

I

Behovet av ett eget rum är stort, kanske till och med större än vårt behov av tröst. Virginia Woolf visste det och Stig Dagerman visste det. För även om vi kanske mer ofta än sällan förknippar den senare med den tröstsökande så finns i dennes författarskap en ständig längtan efter fristaden, det egna rummet, något som kanske framträder allra tydligast i texten Varför mörda basfiolen? från den lilla förtjusande samlingen Föräldrabesvär. Det egna rummet kan anta en mängd olika skepnader, det kan vara mer eller mindre hemligt, det kan variera i storlek och det kan vara ett yttre och ett inre rum. Denna plats bör inte delas men ska likväl vara öppen.

I waldorfskolans historia har eurytmin länge haft ett eget rum; det pedagogiska rummet, det eteriska rummet, det konstnärliga rummet, det rörliga rummet, det läkande rummet. Det har för många varit pärlan i samlingen, mästerverket som bär en skönhet som ligger utanför språkets gränser, som inte tillåter en förklaring av dess skönhet. Varje museibesök äger ett sådant inslag, pliktskyldigt stannar man inför keruber i försommarpasteller eller jordkällardova hertigporträtt, allt medan man innerst inne bär en längtan efter en frukost i det gröna eller ett gåtfullt leende.

Dessvärre har detta rum med åren blivit allt mindre. Det händer att eurytmin tvingas dela det egna rummet med någon annan, det händer att rummet helt måste upplåtas åt övrig verksamhet, det händer att det inte finns något rum. Det går mörka skuggor genom korridorerna i form av ekonomi och linnéartade väga-mäta-syndrom, de en gång bländande ljusa eurytmisalarna har fått ett stearinskimmer över sig. Det har under en period varit så att ögonen vant sig vid det dunkla, lärt sig urskilja konturer i den konstanta skymningen. Vanans kraft är obehaglig.
 

II

 
Att efter lång tids mörker åter se ljus är en känsla utanför vår jordiska begreppsvärld. Dagarna mellan den 17-19 april skedde detta så väl bokstavligt som bildligt. Det aprilregn som varit så tungt att det kunnat trycka ner flygelns tangenter hade lättat och solstrålarna var åter spända som ankarlinor. I Kulturhuset i Ytterjärna hade lite drygt trehundra elever från närmare tjugo nordiska waldorfskolor sammanstrålat för att delta i årets eurytmifestival. Dagarna varvades med workshops, tolvårsarbeten i eurytmi, Tove Janssons vemodsfyllda Vem ska trösta Knyttet? som eurytmisaga samt kvällsföreställningar. Tillställning anordnades utomordentligt av FEP, Föreningen för eurytmipedagogik, för andra året i rad.

Ett skådespel av detta slag — en tillställning där människor och företag bidrar ekonomiskt för att stötta en konsten och pedagogikens vackraste strömningar, en tillställning där samtliga konstformer samlas på en scen, en tillställning där elever väljer eurytmi framför fritid — är ytterst sällsynt. Att få ynnesten att uppleva dagar av denna art kan liknas vid att se en stensvala eller en fetörtsblåvinge. Eurytmin som ändå får anses ha varit hotad visar sig här i sin fulla prakt. Det finns eurytmister, elever, musiker och välvillig medmänniskor som bär på eurytmins väsen och framtid. Bara i själva närvaron kan man ana en vilja till förändring, en önskan om att få detta att fortleva och utvecklas. Att sedan få uppleva den faktiska eurytmin talar om något oerhört livaktigt.

Under Arne Klingborgs överjordiskt vackra takmålning framfördes eurytmistycken på scenen som framkallade tårar. Det uppstod en spegling mellan elevernas spektakulära framträdanden och takets estetiska skönhet och dess berättelse om livet, fokus låg naturligtivs ständigt på scenen men det fanns en rumslig närvaro av andlighet som besjälade dessa dagar. Eurytmin återtog här sin plats som den yttersta konstformen.
 

III

 
Det finns toner utanför flygeln, toner som inte äger någon fast form utan snarare är flytande. Det finns ytterligare färger utanför regnbågen som vi inte lyckas uppfatta. Det är i dessa imaginära gränsers land som eurytmin rör sig. Det är det periferas konst; livet under havet som Jacques-Yves Cousteau skildrade som vore det skönlitteratur, himlakropparnas rytmiska rörelser som Johannes Kepler gjorde till konstnärlig vetenskap, båda får de plats i samma båge, båda världarna bor i eurytmin. Eleven som gör L, där finner vi hela kosmos.

Eurytmin driver fram växter ur jorden, plockar ner musiken från den kosmiska världen, en ständig växelverkan mellan yttre och inre. Skulle vi glömma detta och förvägra den dess egna rum så tappar vi ingången till eleven. Vi skapar ett hårt skal som ingen eller inget tillåts passera, vi erbjuder antingen in- eller utandning, aldrig båda. Waldorfskolan äger i denna rörelsekonst en möjlighet att skapa en förståelse för världen, konsten och människan som ingen annan pedagogik kommer i närheten av. Att inte använda sig av den, konsekvent arbeta för dess framtid och utveckling eller att låta den hamna utanför vårt synfält vore en provokation.

Eleveurytmi besitter ett uttryck som inte går att efterlikna, det finns där något som skiljer sig från den professionella eurytmin. Det estetiska motståndet, det gränslösa. Under eurytmifestivalens uppvisningar får publiken ta del utav det allra vackraste i denna typ utav konstnärligt utövande, ett exakt improviserande, en form av framträdande som äger samma kvalitéer som fågelsång: vi är medvetna om den och dess skönhet men har väldigt svårt att beskriva vari det tilltalande ligger, det vackras mittpunkt. Hos eleverna på scenen kan man uppleva en känsla av att eurytmin är ett drömland utan väderstreck, invånarna eller de som annekterat denna plats väljer själva hur kompassnålen ska röra sig. De presenterar eurytmin som det ultimata samspelet men även de villkorslösas konstform. Den saknar årstider men är känslig för väderlekar. Vandrar med bara fötter genom åratal av nysnö, rör inte marken men lämnar fotspår i jordens inre. Eurytmifestivalen är nästintill mystik, ett besvärligt uttryck som nyttjas lite oansvarigt när man ska tala om de vackra som vi inte riktigt kan beskriva, ett vanligt exempel är Tomas Tranströmers diktlandskap. I det här fallet rör det sig om en uppvisning av det dolda, något som skänker festivalbesökaren en stor kulturupplevelse.
 

IV

En av festivalens mer bakomliggande förtjänster måste sägas vara elevernas möjlighet att se andra elever och skolor framföra eurytmi. Det är lätt att bli hemmablind och eurytmin är naturligtvis inget undantag. Att Franz Marc och Emil Nolde båda var tyska expressionister betyder inte att deras måleri är representativa för varandra, detsamma gäller för eurytmin, olika skolor har olika traditioner vilket självfallet leder till olika uttrycksform. Att få se och uppleva detta som elev skapar en större förståelse och kan också ge nya uppslag och önskningar för framtida uppsättningar.

Den sista kvällen var öppen för allmänheten som visade ett enormt intresse vilket ledde till att biljetterna sålde slut. Under ett par timmar visade samtliga skolor upp resultatet av intensivt arbete. Publiken skänktes en konstnärlig bredd av horisontens mått. De mer klassiska styckena av Satie och Debussy blandades med Robert Smiths Friday I’m in love, de fyra årstiderna varvades med Sibelius och Fröding. Det enda som kvarstod att önska var att fler hade tillåtits beskåda denna waldorfpedagogikens storartade uttrycksform.

Landets eurytmister förtjänar ett uppmärksammande. En vördnad och en tacksamhet för den ibland otacksamma roll de spelar i waldorfskolan. Eurytmin tillåter inga uppburna genier men kräver mästerliga lärare, det är den enda av konster som har uppstått ur en önskning och kan i och med detta infria sådana. Under dagarna i Ytterjärna visade eleverna prov på hur en driven eurytmist kan skapa ett enormt engagemang för såväl det konstnärliga som det pedagogiska. Detta kan vara vägen till en betydligt mer välfungerande skola, ett ökat välmående och en kunskapssyn som går betydligt djupare än dagslägets. Det behövs ett eurytmiupprop, en rörelse som arbetar för att vidga denna rörelse, som för ut den i offentligheten där den har en given roll som den främsta av konstarter. FEP har gjort och gör ett förträffligt arbete med detta men det kräver ett djupare och bredare arbete. Det krävs ett tydligare Vi, ett vi som saknar dem. Det vore önskvärt med ett projekt i likhet med Klingborgs Liljevalchsutställningar, ett projekt där eurytmin intog nya scener. Världen är eurytmins rum. Världen är en eurytmisal.
 

Erik Halldén